Jag började skriva det här Millie-brevet" häromdagen men så kom något emellan och sen har jag inte haft riktigt tid att ta tag i det förens nu. Du ligger och sover så sött inne i din säng...som vanligt somnar du utan minsta tillstymmelse till att vara ledsen eller orolig. Man behöver inte vagga dig, sjunga för dig eller ens sitta med dig. Vi lägger ner dig, drar i snöret på din lilla speldose-apa som hänger på spjälsängen, bäddar om dig, säger godnatt och pussar på näsan. Och sen sover du gott i minst åtta timmar. Helt otroligt. Jag kan räkna på en hand hur många nätter vi har varit vakna sen du kom. Ingen. Inte en enda natt. Däremot en natt som jag har sovit oroligt för att du har var lite förkyld...that´s it!

 

Är det nu man ska säga "peppar peppar"? ;)

 

Hursomhelst, här kommer det jag påbörjade häromdagen...

 

Älskade Millie. Jag sitter och tittar på dig där du sitter på din filt på golvet och leker med Bamse-lådan som du fick av din pappas moster Ingela i present på namnfesten. Du älskar att plocka med klossarna. I och hur lådan. Smaka lite på dem. Och vända lådan upp och ner för att se vad som händer då. Sen försöker du få tag på Bamse, Lille Skutt och Skalman som är målade på lådan. Lite frustrerad blir du när det inte går att plocka upp dem och smaka på dem också men locket går lika bra det att tugga på. Ja, du biter och biter och biter men du har inte några tänder ännu...de som din pappa och jag har trott att du ska få sen du var bara två månader. "Jo men nuuuuu dregglas det så dant så nu är det nog tänder på gång"..."men oj vad hon tuggar och biter, nuuuuu är det nog de små bissingarna" "Känn här! Det är något vasst och hårt här, nuuuuu är det nog en liten tandsing va?"...som vi petat och känt och gissat om dessa små tänder. Du blir mer och mer irriterad på att vi ska kolla så nu kniper du ihop munnen till ett rakt streck så fort vi närmar oss för att känna efter, haha.

 

Nu är det ett par månader sedan jag skrev ett litet brev till dig. Någonstans vill jag att de här breven ska bli perfekta, jag vill hinna ta bilder som ska passa med texten, orden, de där som blir så svåra att formulera för att de inte riktigt räcker till att beskriva känslorna (och då är ju bilder bra). Men så tänker jag, att det är bättre att skriva lite än att inte skriva alls. Kanske inte göra en så stor sak av det, om du förstår vad jag menar? Risken finns ju att jag missar att skriva med något roligt som hänt om det går för lång tid mellan mina brev...

 

Åtta månader bir du nu. Dagarna med dig är lite mer fartfyllda nu än vad de var då, för åtta månader sedan :). Du kryper inte ännu, men du står och gungar fram och tillbaka. Känner av läget lite, tar det där minikrypet framåt eller gör en form av maskliknande rörelse...och ålar. Vi tyckte ändå att det var dags att säkra upp lite här hemma...du är så nyfiken så den dagen du kan krypa lär det gå undan och du kommer säkert vilja utforska varje vrå av huset. Du fick en gåstol av din farmor och farfar i present och den tycker du är fantastiskt rolig att ta dig fram i...snabbt går det så det gäller att hålla fötterna borta när du är i farten. Och en säkerhetsgrind har åkt upp vid trappen!