Söderköping.

Idag var Stefans sista semesterdag och vi passade på att fånga den på precis samma sätt som vi försökt fånga de andra dagarna. Även om vi byggt mycket verandaräcke och prioriterat bort långresor så har vi varit tillsammans, vår lilla familj, njutit av dagen och bara gjort det som vi känner för och som fallit oss in. Lite som Italienresan vi gjorde hösten 2013 där vi gick åt det hållet vi kände för, struntade i vad klockan var, åt när vi blev hungriga, satt länge, länge, på olika caféer, hoppade in på det ena intressanta museet efter det andra...ja, du fattar. En härligt avslappnad och helt underbar semester helt enkelt. 

Och mitt i vardagen, eller som idag, försöker vi stoppa in lite "the Italian way"...

Så vi åkte till Söderköping för att äta glass på Smultronstället (som är just ett smultronställe, välkänt sådant, som serverar glass i stora och fina uppläggningar. Verkligen värt ett besök!) 

Fantastiska Söderköping och fantastiska familj! Tack för en jättefin dag...



❤️

Den vackraste stunden.

Jag bläddrade tillbaka i mitt instagramflöde idag. Blir både vemodig och sentimental. Ser bilder på mig med en rund mage, känns som om de är tagna igår men det är snart ett helt år sedan. Och det var Millie som låg där inne. Min älskade, fina, underbara och helt enastående dotter som gör varje dag unik, som får varje dag att räknas...på ett helt nytt sätt. Vi skrattar så vi kiknar både jag och Stefan när vi ser på henne sminspel (lilla fröken gummiansikte), tydligheten i hennes sätt att uttrycka sig och hur hon envist ska testa sig fram och inte riktigt ger sig förens hon har nått dit hon vill...

Det rinner några glädjens tårar ner för mina kinder. Och några vemodets tårar också. Jag blir lite ledsen över att tiden går så fort. Och samtidigt glad över att jag har fått äran att vara med om detta stora, häftiga, magiska. Millie var ingen självklarhet för oss. 

Och sen denna enorma rädsla för att något ska hända. Skräcken över att vakna på morgonen och inte Millie skulle göra detsamma. Eller om hon skulle bli svårt sjuk, kidnappad, påkörd, tappad, slagen, mobbad...Den icke rationellt tänkande mamman med hjärtat i halsgropen och nerverna utanpå kroppen. Jag visste inte att kärleken till sitt barn kunde göra ont, men det gör den ibland för att man älskar så mycket. 

Jag tycker att det är så skönt att ha den här bloggen. Dels kan jag skriva ner så att man minns den vanliga vardagen, den som ju faktiskt är livet. Men sen kan jag också skriva ner alla tankar, känslor och framförallt försöka sätta ord på det. För det är ju så att jag är ju inte bara rädd för att det ska hända Millie något, jag är medveten om att livet är skört och att även jag kan ryckas ifrån...då känns det fint att denna plats finns så att Millie i så fall kan läsa. 

Men jag tänker ju inte dö. Att Millie bara ska få läsa vad jag känner är liksom plan B. Plan A är att tala om det för henne varje dag :).

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

❤️


After work.

Imorgon ska jag till tandläkaren. Inte det roligaste jag vet men det framkallar inte samma ångest som för några år sedan. Lika bra att få det överstökat bara och hoppas på att jag inte fått några hål...

Idag höll morgonen på att starta klockan 05.00. Det är nog en liten tand på gång för lilla damen...Sover lite oroligt bland annat. Jag ordnade en flaska mat till henne och sen lyckades vi somna om allihop. Millie vaknade vid sju igen men då gick Stefan upp och tog morgonen med henne och jag fick sovmorgon ända till klockan nio! 

Spenderade, efter promenad med härliga Susanna och Michelle, eftermiddagen på en filt ute i gräset medan Stefan byggde klart verandaräcket. Nu har vi bara två sektioner kvar på andra sidan. Hurra! Och vad fint det blir. Skönast av allt är att veta att det är bra material. Nu ska det bara stå ett år och lära sig vad svenskt väder innebär...sen kan vi måla! 

Kvällen spenderade jag inne i stan med mina goa bönor från jobbet. En kollega ska börja plugga i London så vi firade av henne på "Ät."...jättemysigt! En riktigt härligt Ur & Penn-kväll med många skratt...även fast jag älskar livet som föräldraledig och tycker att det är fantastiskt härligt och roligt att vara hemma med Millie så längtar jag ibland till jobbet, det känns skönt att veta att det drar lite i Ur & Penn-tarmen, haha. 

Nu ska jag sussa kudden. Imorgon är en ny dag...kanske att vi beger oss ut på äventyr efter tandläkaren...något kul vill vi ju såklart hitta på nu när det är Stefans sista semesterdagar...annars är ju risken att det bara blir bygga, bygga, bygga nu...

En "gammal" bild på de finaste jag vet ❤️

Joysan

- Make each day count!

RSS 2.0