Älskade Millie.

Gokväll i stugan! Här sitter jag och filosoferar över livet och känner mig ödmjukt tacksam över att jag får vara här med dem jag får vara här med. Och jag är så oändligt tacksam över att jag får vara Millies mamma. Igår firade jag ett år som just detta ❤️.

Med andra ord blev vår fina lilla prinsessa ett helt år. Den där tiden, jidderi jadderi...ingen idé att nämna hur fort den går. Bättre att försöka ta tillvara på den tänker jag. Jag har försökt ett helt år men ändå står man lite förstummad över hur snabbt det gått...och man tittar på det där älskade lilla barnet, förundras över hur mycket hon kan, hur mycket hon vill kunna, hur mycket hon får mig att känna och allt hon har lärt mig redan. Och tiden, ja, den har gått fort och man kommer inte riktigt ifrån känslan av att man måste ta tillvara på den lite till. Verkligen fånga dagen. Well, jag gör verkligen mitt bästa där 😊.

 Vi hänger verkligen varje dag, hon och jag. Jag älskar sättet hon skrattar på. Och hur hon ler och flörtar med alla möjliga och omöjliga människor. Hur hon härmas för att lära sig nya saker och hur snabbt hon faktiskt snappar upp och lär sig. Jag älskar hur social och orädd hon är samtidigt som hon är lite iakttagande innan hon testar något nytt. Som om hon överväger och planerar, men verkligen vill testa...att leva. Nyfiken och modig. Stark och beslutsam. Duktig och smart. Fantastisk, på alla sätt och vis. ❤️ 

Jag älskar dig till månen och tillbaka Millie. Jag hoppas att du alltid kommer att våga vara den fantastiska människa du är, att du alltid kommer våga ta för dig av livet och vara nyfiken på att lära dig nya saker. Jag hoppas att du ser varje människa för den individ den är och att du alltid ger alla lika mycket kärlek och värme som du ger oss! 

Tack för att jag får vara din mamma och tack för att du lär mig att leva, varje dag ❤️. 















En musikdag!

I förrgår reste sig Millie upp i sängen för första gången. Och idag kröp hon på riktigt. Det går undan nu! 


Inte för att skryta...men idag spelade hon piano för första gången, fantastiskt fint! PLONKPLONK!! 😉 

I morse var vi på babyrytmiken och jag och Susanna avslutade dagen med kör, som vi äntligen börjat sjunga i igen 😊. Idag sjöng vi bland annat en Wiehe-låt som hette "Nocturne" och den var otroligt fin! 

En musikdag helt enkelt 😊 

❤️

Vår tro, vårt hopp, vår kärlek.

Jag började skriva det här Millie-brevet" häromdagen men så kom något emellan och sen har jag inte haft riktigt tid att ta tag i det förens nu. Du ligger och sover så sött inne i din säng...som vanligt somnar du utan minsta tillstymmelse till att vara ledsen eller orolig. Man behöver inte vagga dig, sjunga för dig eller ens sitta med dig. Vi lägger ner dig, drar i snöret på din lilla speldose-apa som hänger på spjälsängen, bäddar om dig, säger godnatt och pussar på näsan. Och sen sover du gott i minst åtta timmar. Helt otroligt. Jag kan räkna på en hand hur många nätter vi har varit vakna sen du kom. Ingen. Inte en enda natt. Däremot en natt som jag har sovit oroligt för att du har var lite förkyld...that´s it!
 
Är det nu man ska säga "peppar peppar"? ;)
 
Hursomhelst, här kommer det jag påbörjade häromdagen...
 
Älskade Millie. Jag sitter och tittar på dig där du sitter på din filt på golvet och leker med Bamse-lådan som du fick av din pappas moster Ingela i present på namnfesten. Du älskar att plocka med klossarna. I och hur lådan. Smaka lite på dem. Och vända lådan upp och ner för att se vad som händer då. Sen försöker du få tag på Bamse, Lille Skutt och Skalman som är målade på lådan. Lite frustrerad blir du när det inte går att plocka upp dem och smaka på dem också men locket går lika bra det att tugga på. Ja, du biter och biter och biter men du har inte några tänder ännu...de som din pappa och jag har trott att du ska få sen du var bara två månader. "Jo men nuuuuu dregglas det så dant så nu är det nog tänder på gång"..."men oj vad hon tuggar och biter, nuuuuu är det nog de små bissingarna" "Känn här! Det är något vasst och hårt här, nuuuuu är det nog en liten tandsing va?"...som vi petat och känt och gissat om dessa små tänder. Du blir mer och mer irriterad på att vi ska kolla så nu kniper du ihop munnen till ett rakt streck så fort vi närmar oss för att känna efter, haha.
 
Nu är det ett par månader sedan jag skrev ett litet brev till dig. Någonstans vill jag att de här breven ska bli perfekta, jag vill hinna ta bilder som ska passa med texten, orden, de där som blir så svåra att formulera för att de inte riktigt räcker till att beskriva känslorna (och då är ju bilder bra). Men så tänker jag, att det är bättre att skriva lite än att inte skriva alls. Kanske inte göra en så stor sak av det, om du förstår vad jag menar? Risken finns ju att jag missar att skriva med något roligt som hänt om det går för lång tid mellan mina brev...
 
Åtta månader bir du nu. Dagarna med dig är lite mer fartfyllda nu än vad de var då, för åtta månader sedan :). Du kryper inte ännu, men du står och gungar fram och tillbaka. Känner av läget lite, tar det där minikrypet framåt eller gör en form av maskliknande rörelse...och ålar. Vi tyckte ändå att det var dags att säkra upp lite här hemma...du är så nyfiken så den dagen du kan krypa lär det gå undan och du kommer säkert vilja utforska varje vrå av huset. Du fick en gåstol av din farmor och farfar i present och den tycker du är fantastiskt rolig att ta dig fram i...snabbt går det så det gäller att hålla fötterna borta när du är i farten. Och en säkerhetsgrind har åkt upp vid trappen!
 
Bilden är tagen den 2 september och är väldigt "typisk" dig <3. Du älskar att ligga på lekmattan/babygymmet och flaxa med både armar och ben...stark som en liten oxe.
 
Och världen blir allt lite roligare om man kollar på den från (den ljusa) sidan ;)
 
Du har varit på din första kyrkokonsert. Din Gudmor/fadder Susanna sjöng (som vanligt helt fantastiskt) till förmån för alla som är på flykt i världen och konserten (som Susanna var idé-givare till) drog in över 23.000:-)
 
De sedvanliga månadsbilderna är tagna också. Vi var ute i lite bättre tid denna gången, även om vi är på "fel sida" av månaden. Men du är trots allt sju månader när bilderna togs...och det är ju huvudsaken!
 
Som sagt, nyfiken är du och vill väldigt gärna testa så mycket du bara kan och får. Gäller framförallt mat (men även att se vart olika ljud kommer ifrån och känna på olika saker)...äter vi något är det en oskriven regel att du ska få smaka. Och sen ca tre veckor tillbaka äter du faktiskt bara fast föda (barnmat). Gröt, mellis, lunch, mellis, middag, välling. Vi gör inte så mycket annat än att äta om dagarna nu känns det som, haha. Spagetti och köttfärsås är favoriten. Igår (30 september) så höll du själv i skeden och stoppade i munnen. Dessutom drack du ur din pipmugg...det går verkligen undan!
 
Sen så har vi börjat på babysim. Det absolut roligaste du vet. Det och babyrytmiken som vi har på onsdagar. Att se din glädje, det är obetalbart. Ovärderligt. Du är väldigt social och pratar gärna med alla bebisar och vuxna som finns i närheten. Du har inte hamnat i några blyghets-perioder. Den enda du har blivit rädd för är Ekman, han fick absolut inte komma nära. Faktiskt så fick han inte ens säga hej. Men det är nog enda gången vi har sett dig riktigt arg. Ja, förutom i morse då...när mamma din var "elak" och "tvingade" dig att hålla vällingflaskan själv...du kan men du vill inte. Det är bekvämt att låta någon annan hålla, hehe.
 
Innan jag avslutar det här lilla brevet med en bildkavalkad så vill jag bara säga att du, Millie Siw Carola Larsson, är det absout bästa som har hänt oss. Jag har skrivit det i de tidigare breven och kommer säkert upprepa det i alla brev, och i ord varje dag till dig. Men man kan liksom inte säga det nog många gånger. Älskade skatt. Du är livet. Framtiden för oss. Vår tro, vårt hopp, vår kärlek.
 
Vi älskar dig till månen och tillbaka <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Joysan

- Make each day count!

RSS 2.0