Det slutar nu.
Fotograf: Christian Holmér
Översta bilden på Stefan och mig i Italien 2013 och den nedre på mig för ett år sedan. Lägger upp dem för att visa när jag var "som störst". För att få lite perspektiv till texten som kommer. Jag har aldrig upplevt mig själv som så stor. Men andra har.
Fullt fokus på jobb och förskola och träningen har blivit lidande. Precis lite grann så som jag absolut inte vill ha det, men samtidigt ett nödvändigt ont just nu för att lättare komma in i nya rutiner och efter det få in träningen på ett bra sätt i nya vardagen. Jag har blivit bra på att lyssna på kroppen och den hade inte mått bra av ansträngande pass flera dagar i veckan...men två pass har jag faktiskt fått till varje vecka sen jag började jobba, vilket jag känner mig nöjd med.
I onsdags var jag och Michelle ute på våran lilla runda på 2,5 km och jag, som var helt inställd på att det skulle kännas riktigt, riktigt, tungt fick till en av de bästa rundorna någonsin. Inte tiden, men känslan! Benen sprang av sig själv typ...höll jämt tempo även upp för backen som vanligtvis känns dödlig (haha, du skulle skratta om du såg den, men för mig som en glad liten motionär så är den jobbig).
Analysnörden i mig klappar händerna åt att jag fått till mina pass varje vecka, att jag (som sagt) lyssnar på kroppen...och så maten då. Äter så mycket bättre numera och det känns att jag har mer energi.
Hejja mig och en klapp på axeln!
Sen vill jag ge en liten känga också. Till alla er som fäller, medvetet eller omedvetet, onödiga jävla kommentarer om min kropp, om mina kompisars kroppar...om våra barns kroppar och om alla kroppar som finns. Men faktiskt mest om tjejers kroppar överlag.
Jag. Är. Så. Trött. På. Detta. Fenomen!
Jag och Stefan tog en promenad häromdagen. Mötte en granne. Vi småpratade lite med honom och efter ett tag kollar han på mig och säger "Du har tränat en del va? det syns att du har blivit mindre!" Varpå jag svarar "Ja, 7 kg är borta!" (varför jag ens behövde nämna det vet jag inte, ungefär som att värdet sitter i siffrorna...som jag ju egentligen inte ens vill fokusera på...)
Det hade räckt där. Han hade gett sin "komplimang". Han hade inte behövt fortsätta den konversationen med en klapp på axeln till Stefan och ett "nu har du allt vaknat till liv va?!"
Hur ska jag tolka det?! Att jag var oattraktiv innan mina 7 kg försvann? Ska Stefan ha en klapp på axeln för min prestation? Typ "GRATTIS TILL DIG STEFAN!"
Och att man inte finner sig direkt när man står där. Att jag inte bad honom att upprepa sig. Att jag inte då kunde ha svarat "Nej tyvärr. Jag har blivit så bitter av kommentarer likt den så musslan är stängd och pytsar ut sömnmedel till Stefan."
Jag vet att jag har skrivit om det innan men det här är ett viktigt ämne känner jag. Speciellt när jag nu har fått en egen dotter som jag för allt i världen inte vill ska behöva ta emot samma eller liknande kommentarer. Ett axplock från mitt liv kommer här:
- "Du hade varit rätt snygg om du inte hade haft så stor rumpa och breda höfter"
- "Det hade ju inte skadat om dina lår var lite mindre!"
- "Här finns det lite att ta av" (kombinerat med en klapp, på rumpan, av en gubbe, när jag som 17-åring jobbade på en camping)
-"Du behöver väl knappast äta mer?!" (kommentar från kund när jag skulle gå på lunch)
- "Kycklinglår!" (kommentar från en av killarna i min klass när vi gick i sjätte klass!)
- "Mja, du ligger ju lite över på viktkurvan, men det har du alltid gjort" (kommentar från skolsyster på sista hälsokontrollen på gymnasiet)
Vi avhandlade ämnet kroppskommentarer under gårdagens tjejkväll och jag var inte ensam om att få kommentarer likt de ovan...Jag behöver inte nämna några fler, du ser poängen. Jag har avskytt mina lår. Och min rumpa. Varje gång jag har stått framför spegeln så har jag plockat fram kitiker-glasögonen. Har aldrig varit nöjd. Men något har hänt efter att Millie föddes. Min kropp har gjort något fantastiskt och den är inte värd att tryckas ner. Så snälla, gör inte det du heller. Inte min. Inte mina vänners. Det tragiska är att det redan från start i livet är fokus på kroppen. Vi jämför våra barn mot varandras hela tiden. Jag vet inte hur många gånger jag har hört "hon är ganska lång för sin ålder va?" om Millie. Perentes, det är hon inte.
Så snälla, kan vi inte komma överrens om att det slutar nu. Beröm gärna min prestation när jag når mina mål, men kroppen är vad den är....bland annat ett verktyg för att nå målen men framförallt så är den fantastisk, precis så som den är.
