Den vackraste stunden.
Jag bläddrade tillbaka i mitt instagramflöde idag. Blir både vemodig och sentimental. Ser bilder på mig med en rund mage, känns som om de är tagna igår men det är snart ett helt år sedan. Och det var Millie som låg där inne. Min älskade, fina, underbara och helt enastående dotter som gör varje dag unik, som får varje dag att räknas...på ett helt nytt sätt. Vi skrattar så vi kiknar både jag och Stefan när vi ser på henne sminspel (lilla fröken gummiansikte), tydligheten i hennes sätt att uttrycka sig och hur hon envist ska testa sig fram och inte riktigt ger sig förens hon har nått dit hon vill...
Det rinner några glädjens tårar ner för mina kinder. Och några vemodets tårar också. Jag blir lite ledsen över att tiden går så fort. Och samtidigt glad över att jag har fått äran att vara med om detta stora, häftiga, magiska. Millie var ingen självklarhet för oss.
Och sen denna enorma rädsla för att något ska hända. Skräcken över att vakna på morgonen och inte Millie skulle göra detsamma. Eller om hon skulle bli svårt sjuk, kidnappad, påkörd, tappad, slagen, mobbad...Den icke rationellt tänkande mamman med hjärtat i halsgropen och nerverna utanpå kroppen. Jag visste inte att kärleken till sitt barn kunde göra ont, men det gör den ibland för att man älskar så mycket.
Jag tycker att det är så skönt att ha den här bloggen. Dels kan jag skriva ner så att man minns den vanliga vardagen, den som ju faktiskt är livet. Men sen kan jag också skriva ner alla tankar, känslor och framförallt försöka sätta ord på det. För det är ju så att jag är ju inte bara rädd för att det ska hända Millie något, jag är medveten om att livet är skört och att även jag kan ryckas ifrån...då känns det fint att denna plats finns så att Millie i så fall kan läsa.
Men jag tänker ju inte dö. Att Millie bara ska få läsa vad jag känner är liksom plan B. Plan A är att tala om det för henne varje dag :).
Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
❤️
