Känslor från ett mammahjärta.

Det är väldigt många känslor som dansar tango i kroppen nu inför jobbstart. Till att börja med känner jag mig enormt priviligerad som kunnat vara hemma 1,5 år med den bästa lilla människan i hela världen. Och så känner jag en väldig tacksamhet över att just Millie kom till oss, och att hon finns hos oss. Det är såklart kärlek som tar mest plats. Undrar hur mycket mitt hjärta har växt sedan du kom till världen Millie?
 
Mitt bland alla enorma känslor som man känner för sitt barn så dyker det också upp glädje och lycka inför att börja jobba igen. Jag längtar "faktiskt" och återigen känner jag mig lyckligt lottad. Tänk att jag har kunnat vara hemma så här länge och dessutom har ett jobb som jag längtar efter. Jag är så taggad på att köra igång igen. På samma sätt som man var redo att gå hem och vara mamma...och lämna över ansvaret på jobbet...likadant känner jag nu...om du förstår hur jag menar? :) Jag kommer ju såklart aldrig kunna släppa Millie på samma sätt (och vill inte det heller)...men jag känner att jag är färdig med hemma-mamma-livet och längtar efter klockor, smycken, att lära mig nya saker, coacha, leda, organisera, analysera siffror, lägga schema, möta alla härliga kunder och såklart så längtar jag efter "mina" tjejor...och sen så längtar jag efter gallerian och alla härliga människor där, kontakten med huvudkontoret och andra butiker...jamen...du fattar. "Urpan" i mig kryper fram med besked och sparar inte på krutet, haha. Mycket har säkert hunnit hända sen jag gick hem så det lär bli korvstoppning första dagarna!
 
Ser fram emot utmaningen i att ha varit borta och komma tillbaka...
 
Men tillbaka till mina tangodansande känslor...Lite vemod huserar i hjärta och själ också. Tänk, vad fort det ändå har gått. Det var ju inte alls längesen som denna lilla människan storögt tittade på mig där jag, smått chockad (eftersom sista biten av förlossningen gick så fort), låg i förlossningssängen och tittade tillbaka på henne. Jag vågade knappt röra mig eftersom jag var rädd för att tappa henne...men där låg hon, på min mage. Alla andra barn kommer upp på bröstet men nä, navelsträngen var för kort, haha.  Millie Siw Carola Larsson...Hel, levande och så himla fin...och hon var våran. Tacksamhet. Om man inte visste innan vad livet handlade om så visste man det definitivt nu.
 
Man minns alla härliga stunder, första skrattet, första stegen, alla otaliga promenader, häng med vänner (allra mest på renspåret, haha), familjefrukostar, babyrytmik, babysim, babymassage och en och annan eftermiddag på öppna förskolan...en skönt icke-inrutad-tillvaro, där man verkligen kunnat ta dagen som den kommit...nu ska vi in i vardag, på riktigt...med förskola, heltidsjobb och rutiner tills man säkert kräks lite på det...men jag längtar faktiskt efter det också. Inte att kräkas på rutiner alltså...men efter att ha dem.
 
Sen är jag lite rädd också. Jösses. Vi ska lämna vårat barn med människor vi aldrig har träffat. Där ska hon vara åtta timmar om dagen. Vad kommer Millie tänka om oss? Kommer hon tro att vi lämnat bort henne? Eller kommer hon tro att hon har gjort något som hon inte får och att hon blir "straffad" med att vi inte är i närheten? Och hur många "bitare" kommer finnas i Millies dagisgrupp? Tänk om något annat barn biter henne och personalen inte hinner se så att hon kommer hem med elva kraftiga bitmärken på kroppen?! (som jag läste i Aftonbladet för några veckor sedan - jag undviker att läsa artiklar om dagis från och med då). Har personalen utbildning i hjärt- och lungräddning på barn? Hur ska de hinna se att inte någon av alla barnen sätter i halsen?! Kommer de hinna trösta om hon är ledsen, kommer de hinna se henne, lyssna på henne och bekräfta henne? Kommer de dansa och sjunga "blinka lilla stjärna" med henne när hon kommer nynnandes? Kommer de ha tid för mitt barn?
 
(Jag vet att jag tänker irrationellt och att hon kommer ha det helt fantastiskt bra...speciellt eftersom hon får hänga med sin älskade pappa under hela inskolningen :D)
 
Känner mig aningens stressad också. Funderar på hur man ska hinna med allt och räcka till när man är inne i ekorrhjulet? Jobba, laga mat, äta, sova, umgås, tvätta, städa, hänga tvätt, andas (?)...bara vara...
 
Men trots vemod, rädsla och och en liten känsla av stress så känner jag ändå allra mest glädje, kärlek och lycka. För att vi är där vi är, för att vi har det vi har och alla fina minnen...många av dem från Millies första år. Min älskade lilla familj. Så länge vi har varandra, andas och lever i nuet (jag jobbar på det, haha) så kommer ekorrhjulsvardagen flyta på bra, det är jag helt säker på. "Det är för oss solen gå upp".
 
Det är så mycket som hänt under det här 1,5 åren, så många tankar, känslor, tunga stunder, fina stunder...så mycket kärlek...svårt att få ner i ord, tacksamheten man känner över livet.
 
Tack Millie för att jag har fått hänga med dig varje dag sedan du kom till världen, och tack för att du är du. Fortsätt allid att vara det och fortsätt alltid att ha ditt toppenbra självförtroende (svara alltså alltid JAAA! när någon frågar "är du bäst i hela världen? ;))
 
Vi ska göra allt vi kan för att du alltid ska känna dig lika värdefull och älskad som du är.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och nedan följer vårt försök till månadsbilder...slutade (tyvärr) med en suddig mobilbild när Millie var runt tio månader...om jag ska vara helt ärlig så var hon säkert tio månader och 29 dagar...men jag vill ändå bjuda på denna härliga kavalkad av månadsbilder. Och med en liten notis till mig själv - krångla inte till saker. Kommer det fler barn...nöj dig med barnet och en siffra (handskriven) på bild. Less is more vad gäller rekvisita alltså ;) (vilket var den direkta orsaken till att det inte blev någon elfte eller tolfte bild, hade varken tid eller ork att fixa siffror eller egen studio där sakerna till slut ändå inte "låg som de skulle" p.g.a foto-objektet som ju inte var lika stilla vid den tionde månaden som vid den första xD.
 
Men, lite är bättre än inget...så här kommer tio månader (till) av Millie <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mormora
2016-08-06 @ 13:58:24

Och igår sa hon mormor och morfar för första gången ❤️❤️❤️ Vi håller tummarna för både jobb och dagis och tackar för en tårfylld fotokavalkad 😍

Svar: ❤️❤️
Joysan




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Joysan

- Make each day count!

RSS 2.0